Emily Portman

Det har gått tio år sedan Emily Portman släppte sitt tredje soloalbum. Någon måste ha tyckt att det var för lång tid, för i fjol föll hon offer för AI-genererade album som till stor del efterhärmade hennes stil, röst och typ av sångtitlar. Det hände inte bara en utan två gånger. Det måste ha sporrat henne, för Dominion of spells (”Herravälde av besvärjelser”) är storartad, personlig och äkta Portman-produkt.

Liksom på sina tidigare skivor har hon hämtad inspiration från folklore, traditionella sånger, berättelser och myter och gjort dem till en samling historier om en medelålders kvinna och hennes erfarenheter av moderskap, missfall, död, misogyni och mobiltelefonmissbruk.

Hennes sångstil har inte förändrats. Den något distanserade, änglalika, ljusa rösten och det sakliga, prosaiska framförandet hjälper till att lyfta fram texterna. De musikaliska arrangemangen känns sparsmakade, alla inblandade musiker och instrument till trots. Snarare intima och stämningsfulla. Portman själv spelar piano, ukulele, banjo, concertina, Wurlitzer, orgel, mellotron. Bland medmusikerna märks Louis Campbell (gitarrer), Martin Simpson (gitarr), Ben Nicholls (bas), Sam Sweeney (fiol), Helen Bell (stråkar) samt Lucy Farrell och Mary Hampton (sång).

Dominion of spells använder inga stora gester. Albumets styrka ligger i det lågmälda framförandet. I de vackra, intagande kompositionerna. Det är ett utslag av mänsklig kreativitet – det är inget artificiellt över de här sångerna.