Festen på Gärdet

Dela den här recensionen:

I dokumentären Tystnaden – en film om Silence, musiken och tiden av Kristina Lindström, Kristian Petri och Johan Söderberg från förra året nämns folkfesterna på Gärdet mest i förbifarten även om festivalen självklart har en central plats i skivbolagets historia. Dubbeln här, som var Silence femte skiva, har aldrig släppts igen i något format och när Silence bestämt sig för att göra en återutgivning är det samma spår som på originalet, med nyskrivna texter av Joseph Hochhauser, som var med och grundade skivbolaget, och musikskribenten (i bland annat Lira) Bengt Eriksson, som var med i två av banden som spelade på festivalen och även hamnade på skivan.

Det hade varit roligt med extramaterial, men det är också en poäng i att ge ut skivan med exakt samma låtar, så att vi även i dag kan ta del av det ursprungliga urvalet, dokumentationen som hjälpt till att skapa berättelsen om ”Sveriges Woodstock”, urtexten till det som blev musikrörelsen och den svenska proggen. 

Den första festen på Gärdet var i juni 1970 och när festival nummer två ägde rum spelades allting in, med en tanke att kanske ge ut det på skiva. Det är en brokig blandning som framför allt är intressant just som dokumentation över den här eran som öppnade upp och demokratiserade musiken.

Helheten fascinerar. Till och med Grönsakslandets trafikfientliga barnteater, mossig, men samtidigt aktuell. Av de okända banden är jag mest fascinerad av Fire vars låt Nu är det sommar har ett malande driv. Bengt Erikssons Marc Bolan-inspirerade låtar har sin charm, Charlie & Edsor och, inte minst, Handgjort, är suggestiv folk med sitar och det är intressant att tre band spelar uramerikansk bluegrass trots tidens antiimperialsim. Svenska spelmän finns så klart där och band som präglade epoken, som Fläsket Brinner, Gudibrallan, Samla Mammas Manna och givetvis Träd, Gräs och Stenar, som avslutar skivan med den ruffiga Gör som du vill / I ljuset av din dag.

En enda kvinnlig artist. Turid står där alldeles ensam. Uselt. Men också det talande för tiden, proggen var i all sin mjuka vänlighet en manlig bastion.