Joakim Berghäll

Dela den här recensionen:

Less is more heter det ju på engelska. Ett uttryck som väl sammanfattar hela idén med att spela på duo. Framförallt är det möjligheten till en mer intuitiv kommunikation som gör duospelandet så speciellt, och som ibland kan få summan att bli mer än delarna.
Att därför som finske saxofonisten Joakim Berghäll välja inte mindre än tio olika pianister att spela mot, är riskabelt. Liknande försök har visserligen lyckats tidigare, som Lee Konitz album Duets från 1967, men har Berghäll samma förmåga?
Pianisterna har alla mer eller mindre olika stilar och inriktningar: där finns allt från Jarrettsk entusiasm till rent klassiskt spel, som hämtat ur en Chopin-nocturne. Trots det lyckas Joakim Berghäll upprätta ett intimt samspel med var och en. Nyckeln till detta ligger i Berghälls egen anpassningsförmåga. Såväl det skrivna materialet som sitt eget spel formar han så att det ska passa varje enskild pianist – utan att göra avkall på helheten. Dialouges I är med andra ord en imponerande debut.