Lucy Gooch

Dela den här recensionen:

Lucy Goochs debutalbum skiljer sig något från hennes två ep-skivor. På Desert window har hon utvidgat den musikaliska formeln och lagt till akustiska instrument till de elektroniska. Genrepaletten har också utökats, med såväl jazzinslag som en tydligare exponering av hennes folkmusikaliska rötter.

Men det är hennes vokala arrangemang som står ut, som är sångernas kärna. De loopade rösterna, de närmast sakrala körarrangemangen, där hon sjunger alla stämmor själv. Men också när hon sjunger ”solo” imponerar hon. Hon kan låta som en Kate Bush, eller påminna om Elizabeth Fraser från Cocteau Twins.

Också musikaliskt kan hon påminna om Kate Bush och Cocteau Twins, vilket är tydligast på inledande Like clay och Keep pulling me in. Jack Hare är inspirerad av medeltida engelsk poesi, och har en klart passande åldrad framtoning. På skivans centrala svit, Night window (i två delar, totalt över tio minuter lång), blandas en saxofon med en kyrklig stämma i ekokammare, och resultatet blir något som påminner om Jan Garbareks arbete med The Hilliard Ensemble; jazzblås förekommer också på Clouds, i formen av en melankoliskt eftertänksam kornett.

Desert window är ett vackert och fängslande album som bygger atmosfäriska broar mellan medeltida kyrkokoraler, folkmusik och elektronik. Detta är musik kunde passa i Werner Herzogs tidiga 1970-talsfilmer. Den skulle kunna sorteras under Brian Enos ambient music-baner. I korthet: Lucy Gooch har gjort en fascinerande och gränsöverskridande skiva som öppnar dörrar till fantasin och den inre filmduken.