Synnøve Brøndbo Plassen

Dela den här recensionen:

Vid norska Landskappleiken, i år förlagd till Lom, vann Synnøve Brøndbo Plassen första pris i högsta klassen för sång, Vokal A. Hon är nu professionell folksångerska med masterexamen och har givit ut sin andra skiva. Debutskivan Hjemve (Hemmavid), gav henne 2021 Folkelarm-priset och en nominering till Grammy.

Norge har en unik uppfostran av folksångare. En rörande höjdpunkt av alla kappleikar jag bevittnat var i Røros, då tävlande i klassen Vokal C, 12–18 år, sjöng solo inför en stor, andlös publik. Första försök gör man i C. Med bra poäng går man vidare nästa år till klass B.

Synnøve har sin sångrepertoar från Folldal. Soloskivan Den lyse dag ägnas den rika kulturen i Østerdalen, där älven Glåma samlar sina bifloder på väg mot Oslofjorden. Folldal ligger i höjd med Sundsvall, sydväst om Røros. Gruvbrytning syns i Folldals vapen: En tung hacka. Efter Synnøves farfar Mikael Plassen (född 1902) är en nonsensstump (på norska stubb) med Lundins sista ord: Sei dudi dama do, sa Lundin da’n do’. Vännen Nestgarden förde vidare och Mikael spelade in.

Synnøve Brøndbo Plassen har en föränderlig, böjlig röst såväl i innerlighet som i lekfullt uppsluppen komik, mjuk för ett rum där ett barn ska sova eller ropande över skog och dal, eller rytmiskt ledande i springleik. Några visor har inte bevarade melodier – då gör Synnøve egna vackra i gammal stil. Hon visar skapandeprocessen: Kvinnor improviserar vaggvisor och lockrop, några blir kvar som signaturmelodier för enskilda säterjäntor. Män tar till vara som med herdinnevisan efter Marte Atnosmoen, född 1853. Ole Mørk Sandvik, född 1875, lyssnade och gav ut Østerdalsmusikken (1943).

En ensam röst, tjugotvå spår, ändå alltid underhållande och omväxlande. Brännvinsromantik är inte med, däremot en kritisk visa av Ola Sveinsson Vangen från 1700-talets Røros kopparverk där kolkörarna är störst i orden och i världen som druckna, men små och skamsna dagen efter.

Djurnamn dokumenteras. Här ropas getter in (efter Jenny Eide, f. 1911): Rose og Dokke, Myklehø og Sokke, Langspen og Spjøtan, Lekanas og Slutan. Kossor, ett urval från olika håll: Haugsol , Homble, Fridelin, Fagros, Gulldyr, Lykke, Frukoll, Eftaskoll, Stjernkoll, Svane, Skinfakse, Skulibrann, Dronneng och Ludelu. Även folk räknas upp, här friare på besök på sätern: Kremmar Elland, Per Sersjant, Påså-Tore, Gammel-Tambur’n!

Titeln är hämtad ur en morgonpsalm om att ta vara på dagen som kan vara den sista. Vad hjälper det om ögonen får se den ljusa dagen, ifall själen är blind när avskedets ögonblick kommer? Extra gripande text, när man får veta att Marit Pedersdatter Halldogsøyen (1845–1931) som sjöng psalmen för upptecknaren blev blind på gamla dar. Hon fortsatte sticka till missionen, och tappade maskor ibland, men det syntes ju inte när ullen blev tovad, skriver Synnøve i den föredömliga foldern med alla förmedlare nämnda och alla sångtexter återgivna för lyssnarna att föra vidare.