Den Fule

Efter många års tystnad återkommer det göteborgska bandet Den Fule med sitt femte album. Numera i kvartettformat levereras tio låtar som med folkmusik som utgångspunkt kan ta många olika vägar. Rock, jazz, haitiska rytmer eller, som i det fyndigt betitlade öppningsspåret Ett minne blått, just bluesiga tongångar. Henrik Cederbloms omsorgsfullt utmejslade och mycket varierade elgitarrljud präglar många av låtarna och ger dem vitt skilda karaktärer, medan melodierna återfinns främst i Sten Källmans saxofoner. Stefan Bergmans stadiga elbas bryter ibland av groovet med snyggt melodispel, medan Christian Jormins flyhänta trumspel stundtals är känsligt vispat men ofta tungt och rockigt.

Den Fule har sedan starten för mer än trettio år sedan format och vidareutvecklat sitt sound många gånger om, och all denna variation är en given del av det. Oavsett om de spelar rockiga polskor, stötigt jazzig schottis eller något helt annat så hörs det alltid vilket band det är. Polskan Lyxhippie är ytterligare en typisk Den Fule-låt, med funkigt basspel och synkoperade trummor och i bryggan en rejäl wahwah-gitarr. Direkt efter den överraskar kvartetten med skivans i särklass tyngsta låt, en traditionell vismelodi med oerhört feta och riktigt smutsiga gitarriff som är närmare metal än något bandet har gjort tidigare. 

Med det här albumet har Den Fule tagit ännu ett steg i sin utveckling, och visar att de aldrig stannar upp.