! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Musikhistoria

Povel Ramel

Debut

Skivbolag: Parlophone/Warner
Recenserad av: Leif Carlsson
Publicerad: 27 mar 2014

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Povel Ramel fick rätt mycket uppmärksamhet redan 1942. Han var nitton år och noterna till Mitt eget Blue Hawaii sålde bra, framför allt sedan en 18-årig Alice Babs sjungit in den. På den egna inspelningen medverkade bland andra en ännu yngre Arne Domnérus. Båda hade året innan vunnit solistpriser i OrkesterJournalens amatörtävling. Sin första revy hade han satt upp tre år tidigare med hjälp av sin faster, och det stora genombrottet kom 1944 med Johanssons boogie woogie vals.
Povel var ett nyfiket barn, yngst i en skara halvsyskon. Han spelade på familjens grammofon och piano, fick upp öronen för Cab Calloway och Fats Waller, och såg Fridolf Rhudin, Bröderna Marx och crazyfilmen Den galopperande flugan på bio. Familjen var välbeställd och for på semester till Spanien och Marocko, vilket var mycket ovanligt då. Povel sög i sig det nya som kom, Amerika var långt borta för de flesta vid denna tid, först när krigslyckan vänt kom USA (med stormsteg), och en ungdomskultur hade knappt formats ännu. Tidigt börjar han uppträda på skoldanser, restauranger och privata fester. Det blir hans utbildning snarare än skolgången.
Debut är en bok formad som en lp-skiva, med 80 sidor text och bilder. En uppsats av musikvetaren Johanna Broman Åkesson sätter in monumentet Povel Ramel i ett sammanhang och bland bilderna står nostalgipärlorna som spön i backen. Ja, och så finns det inte mindre än sex cd-skivor i pärmarna! Åtta timmar musik och upptåg från 1935 (då som trettonåring!) till 1953. Inspelningarna på skivmärket Scala och Husbondens röst under åren 1942 till 1952 finns med på två och en halv cd. Lika mycket ägnas olika radioprogram med prat, sketcher och mest musik, där musiken inte åldrats som de talade inslagen.
Till sist en cd med Povel Ramels privatinspelningar, tidigare outgivna och förstås mumma för hardcorefansen. En annan raritet, som nu känns lite passé, är Snodderian snoddera, ett lustmord på Gösta Snoddas Nordgrens landsplåga Flottarkärlek. Men Povel ångrade angreppet och drog in den. Så allt är inte för alla i Debut. Guldkornen trillar tätt, men sex cd är mycket och måttliga ransoner lönar sig, precis som med julmaten, vi som inte glömt den.
I delar av radioinspelningarna går gruppen i spinn rejält, som i Far jag kan inte få upp min kokosnöt och Titta det snöar. De blir musikantiska fyrverkerier och huvudpersonen har en tajming i både pianospel och röst som kan väcka avund hos vilken jazzmusiker som helst. Hans godmodiga och lekfullt rebelliska attityd bejakar moderniteten och riktar sig mot olika former av konservatism och sentimental landsbygdromantik. Med Snoddas passerade han sin egen gräns men norska Nidälven blir Grisälven.
Detta är crazyhumorns tid, Pippi Långstrump och Krakel Spektakel dyker upp nu också. Kriget är slut, produktionshjulen snurrar och folk vill roa sig och bli roade. I början av 50-talet var Povel Ramel Sveriges populäraste artist. Jag säger bara: Köp inte en zebra, Uti skogen ska vi gå, Högst uppe på berget, Ittma Hoah, Den franska biljetten, Jazzen anfaller, The gräsänkling blues, Povels ofullbordade, och så vidare.

Annonser