Per Texas Johansson

Dela den här recensionen:

Ej att förväxla med den andre Per Johansson – med mellannamnet Ruskträsk – är Per Texas Johansson äntligen tillbaka med en skiva under eget namn. Högsta hönset för skivbolaget Moserobie, saxofonfantomen Jonas Kullhammar, sticker inte under stol med att Per Texas Johansson var hans förebild under gymnasieåren, och han är med rätta oerhört stolt över att kunna presentera Texas comeback.
Det var under andra halvan av 1990-talet som Per Texas Johansson slog ned som en bomb på den svenska jazzscenen. Grammisar och priser kom som post på bopen. Kolla in plattorna Holon, Alla mina kompisar och Man kan lika gärna leva. De finns alla på Spotify och liknande bensinstationer.
Efter en lång paus – 16 år i Texas vildmarker, eller nja, snarare en utbildning till narkossjuksköterska – är det nu dags för ett nytt, eget album. Med uteslutande egenkomponerad musik, med mognadens pondus och med den musikaliska lekfullheten i skön kontrast mot densamma.
Texas trakterar en räcka olika klarinetter, engelskt horn och tenorsaxofon. Fredrik Ljungkvist ”från den gamla goda tiden” är tillbaka på tenor- och även lite barytonsaxofon. Även Johan ”Tonbruket” Lindström är med igen, och smeker sin steel guitar. I bandet ingår dessutom Mattias Ståhl på vibrafon och Konrad Agnas på trummor. Alla spelar lyhört och med en framåtrörelse som vida överskrider det stela och tradiga tempot hos skivtitelns rulltrappor.
Vad musiken däremot har gemensamt är att den siktar mot toppen, men ändå sådär lite vardagligt. Jag kan regissera mina egna filmer med De långa rulltrapporna i Flemingsberg i hörlurarna. Filmens titel? Per is Texas.