Daughters of Albion

Dela den här recensionen:

California-duon Greg Dempsey and Kathy Yesse hade först spelat tillsammans i folkrockgruppen The Gas Company, som släppt fyra singlar, tre av dem producerade av Jack Nitzsche (Neil Young, Neville Brothers, Graham Parker, Mink DeVille, med flera). När gruppen upplöstes 1967 fortsatte Dempsey att skriva sånger och när han den hösten mötte en gammal bekant, Leon Russell, frågade Dempsey om han skulle vara intresserad av att lyssna på några av dem.
Leon Russell, som vid den här tiden var en respekterad studiomusiker och arrangör, men ännu inte hade släppt några skivor i eget namn, tyckte om vad han hörde, och tog sig an att producera ett album med duon, som nu hade tagit sig namnet Daughters of Albion. Russell, som samtidigt höll på att spela en egen duo-skiva med gitarristen Marc Benno (Look inside the asylum choir) fann likheter mellan projekten, och lät idéer och infall korsbefrukta de två inspelningarna.
Dempseys sånger är varierade till formatet, från västkustrock (av samma typ som Fairport Convention spelade i början), via 60-tals folkpop, till psykedelisk pop, men berikade av duons folkrötter. Russells ambitiösa arrangemang, med vackra harmonier och annorlunda orkestrering – klarinetter, bjällror, xylofon, harpa och stråkar och blåsinstrument – och oväntade ljudeffekter, är tydligt inspirerade av The Beatles Sgt Pepper.
För backningen svarade Russells eget rutinerade studioband, med Russell på klaviaturer, organisten John Gallie, gitarrist Jesse Ed Davis och basisten Carl Radle (senare i Derek & The Dominoes) och Chuck Blackwell på trummor. Det finns egentligen inte en dålig sång på skivan, och Leon Russells produktion är uppfinningsrik och annorlunda. Så det är förvånande att de inte fick den backning från skivbolaget som de borde ha fått. Det kan den här återutgivningen (för första gången på cd) bekräfta.