Christer Ågren

Dela den här recensionen:

Gör man allt själv utom visorna är det ju enkelt att vara produktiv men Christer Ågren får nog passa sig, jag har tappat räkningen på hur många skivor han släppt de senaste två åren. Och med tanke på hur hemsnickrat det emellanåt låter vill jag bara säga: passa dig Christer för att komma dragandes med en Taubeskiva i januari, då kanske jag blir riktigt kritisk.
Men nu kommer jag att vara ganska snäll. Dels för att Ågrens senaste är en ganska kort skiva men trots det lyckats få med mina tre absoluta Olle Adolphson-favoriter; Sängen, Resan hem och Flickan och pastorn. Resten är lite uttjatade men såklart bra. Men Trettiofyran … där fanns väl andra låtar att välja på?
Ågren är verkligen ingen virtuos på vare sig munspel, elgitarr eller mandolin men hans spel är ändå charmigt, som den egentligen rätt taffligt distade elgitarren i Helga, jag älskar dig. Bäst är han nog på munspel, med fina stämmor och vacker ton i tungorna. Det stålsträngade gitarrkompet är lite frikyrkostillsamt melodiskt snyggt i exempelvis Österlens dalar. Samma med sångrösten, darrig som hos de gamla damerna i Missionskyrkan men personlig och det är enligt min mening viktigare att vara än teknisk. Med en lite udda sångröst kan man komma långt i trubadurvärlden. Till och med bli ihågkommen.