Ella Langley

Ella Langley fick ett spektakulärt genombrott med sitt album Hungover häromåret, ett stycke lysande honky tonk- och crying in the beer-romantik med lika råbarkad lyrik som musik. Hennes nya skiva Dandelion drar mer åt ett crossovertänkande. Den är om man så vill mer anpassad för en bredare marknad.

Men Ella Langley är trogen sin bild av kärleken. Den finns i tre skepnader: som något som håller på att hända fast med förhinder, som något i upplösning och som längtan efter en annan tillvaro, mer präglad av livet på gården med hund och häst än i baren med ständiga följeslagaren Jack Daniel’s, familjärt kallad ”Jack”.

Låtskrivandet håller ännu hög klass, men listan med credits är oroväckande lång, om än inte av samma parodiska proportioner som när Beyoncé gjorde en Beyoncéskiva med banjo och kallade det country.

Jag faller handlöst för sångerna om det motvilliga spelet man och kvinna emellan i baren på dansgolvet, liksom för de sorgmodiga balladerna om en kärlek som sett sina bästa dagar. Den självklara hiten Choosin’ Texas är också en medryckande studie av vad som händer när en kvinna tar med sin man från The Smokies till West Texas. Då vinner både Texas och den texanska kvinnan. När längtan efter en annan tillvaro tar över blir det däremot som i Somethin’ simple mest pliktskyldiga genremålningar.

Den anpassade tendensen understryks av ljudbilden. Då och då hör vi en pedal steel och en lätt bullrande dobro, men alltför ofta också förprogrammerade trumrytmer, ett anatema i countryn. ”So if you’re tired of thorns / I’m a little more / Dandelion” sjunger Ella Langley i dag. Jag föredrar törnen.