Orkesta Mendoza

Dela den här recensionen:

I mer än tio år har Sergio Mendoza med orkester hållit hov i Tucson, Arizona, med det han själv döpt till ”indie mambo”. Och nu har det blivit dags för Curandero – den löst organiserade gruppens tredje skiva. 

Och de går ut hyfsat hårt. Redan i första spåret, Paleta, ställs någon form av skåp på plats, med självklarhet och musikalisk självsäkerhet. Där kompisbandet Calexico har fyllt sitt skåp med ödsliga ökenvindar, svämmar Curandero över av soliga förmiddagsfester och livsbejakande sväng. Cumbia och ranchera, piano och dragspel, blås och slagverk, och – precis överallt – känslan av att folk bara måste dansa. Kanske inte euforiskt, utan mer lite sådär lagom eftermiddagslojt. Och vad gör det att varje spår byter tilltal, att det liksom kränger konstant, när det kränger så snyggt och stöddigt?

Här och där vågar sig skramliga gitarrer från 1960-talet in i dansen och understryker tex-mex-blandningen som annars hålls vid liv av sång som växlar mellan engelska och spanska medan de många gästerna (naturligtvis Calexicos Joey Burns, men även Devotchkas Nick Urata och Carrie Rodriguez med flera) bidrar till att söndra och härska.

Splittrat, glatt, dansant, varierat – och kort. Efter 39 minuter är festen slut. Dags för efterfest.