Pål Nyberg

Dela den här recensionen:

Egentligen är det slöseri med tid att de korta sommarmånaderna så intimt är förknippade med förgänglighetens melankoli. Man hade bra gärna velat bearbeta den rastlösheten enbart under vintern i stället. Liknande känslobilder av flyktiga stunder och ljumna kvällar åtföljer den sortens folkfärgade jazz, på samma gång melankolisk som varm, som gitarristen Pål Nyberg ägnar sig åt. Efter ett par års febril verksamhet i Amsterdam har han återvänt till Sverige och i kvartettsättning satt samman ett debutalbum med stor livekänsla. Starkast närvaro uppstår dock i de stunder när Nyberg tar störst plats själv, som i solostycket Cracker no 8. Kompositionerna är genomgående tilltalande och sällan bara teknikuppvisande, även om de inte når upp till den självklara briljansen hos snarlika kollegor som Oscar Schönning eller Nina Ramsbys samarbete med Ludvig Berghe. Detta sagt är det svårt att inte välvilligt drömma sig bort till tonerna av albumets tassande titelspår.