Daymé Arocena

Dela den här recensionen:

Två år efter debutalbumet Nueva era från den då 22-åriga sångerskan Daymé Arocena kommer nu uppföljaren, och det som kändes säkert, fartfyllt och färgstarkt på debuten lyfts ännu ett snäpp på Cubafonía. Daymé Arocenas kompositioner har sina rötter tydligt planterade i den kubanska myllan och det är mambo här, rumba där, och säkert santería i bakgrunden, men samtidigt blundar den här artisten inte för samtiden. Havana Cultura-projektet som hon medverkade i inkorporerade ju moderna elektroniska influenser och att hon nämner Kendrick Lamar och Anderson Paak som artister hon skulle vilja samarbeta med visar med tydlighet att Daymé Arocena inte vistas i någon forntid, hur buena den är må vara i backspegelns skimmer.
Ändå är detta en musik som ljuder gediget och mycket akustiskt, och som nog trivs allra bäst på jazzklubbar och festivalscener. (Ja, egentligen skulle den funka allra bäst på en liten fest med muntra gäster och svala drycker.) Med en väl avvägd seriositet och humor tar denna självsäkra men charmerande sångerska sig an musiken. Hon lyckas smälta samman röstelement från Celia Cruz med inslag från Aretha Franklin. Lägg till skönt svängiga katter i kompet, ett medvetet panorama över kubanska musikstilar från changüí till guaguancó, och det kan inte bli annat än hellyckat.
Liksom senast är skivan utgiven på Brownswood Recordings, bolaget som den brittiske dj:n, radiorösten och skivbolagsbossen Gilles Peterson driver. Hoppas det kan ge henne en extra skjuts i karriären. ”It’s not gonna be forever” sjunger Daymé Arocena i en av skivans mest medryckande stunder. Jodå, eller i alla fall: länge till.