Keith Jarrett

Dela den här recensionen:

Nyblivne 70-åringen Keith Jarrett har under mer än fyrtio års tid förädlat sina soloframträdanden till en egen konstart. På Creation provar han ett nytt grepp genom att låta nio improvisationer från 2014 års konserter sammanfogas till en ny, tidigare oupplevd, helhet.

Att skriva in Creation som ännu ett livealbum är totalt missvisande: paradoxalt nog är det dess totala motsats. Varenda hostning är bortrensad. Att även applåderna är det, är en del av skivans storhet. Det får mig närmast att tänka på det album med standardlåtar som Jarrett år 1998 spelade in i sin hemstudio, efter lång tids ohälsa. Då som nu har vare sig en ton eller ett anslag känts viktigare.

Keith Jarretts skapelseberättelse utgår från tystnad och stillhet. Creation är essensen i pianistens universum. Här finns inga svindlande tvåhandslöpningar eller medryckande ostinato-gung. Ekvilibrismen uteblir, liksom publikfrieriet. Det som berör Jarrett djupast är det sparsmakade, spirande och lyriska. Tonerna hänför, likt den skiraste daggfyllda spindelväv, samtidigt som de väcker vördnad och andakt. De är sköra och ömtåliga som livet självt, och fulla av begrundan. Jag behöver inte tveka om att det är något stort jag upplever. Det är enastående: troligen också omistligt.