Dobet Gnahoré 

Dela den här recensionen:

Dobet Gnahoré sjunger om kvinnors rättigheter och styrka, om vikten av att ta hand om familjeförhållanden, om svartsjuka, om det negativa i att bara vara lat och vänta på att saker ska komma till en. Hon om någon borde veta. Född på Elfenbenskusten, men baserad i Frankrike sedan länge har hon tidigare gjort skivor på etiketten Contre-Jour men efter strul med skivbolaget återfinns efter en mångårig paus hon nu hos välbekanta världsmusikmånglarna Cumbancha. Hennes musikaliska karriär, ja den har varat i över tjugo år redan.

I låten Mi pradjô sjunger Dobet Gnahoré om hur turnélivet orsakat alltför långlivad separation från hennes döttrar. Dem har hon kunnat hänga med desto mer under pandemin. Under den här perioden har hon också återvänt till Abidjan, där Gnahoré en gång växte upp och fann musiken som sitt kall.

Så låter också Dobet Gnahorés musik naturlig, självklar. Möjligen fick hon en nytändning av återseendet med barndomens trakter. Gnahorés röst sköljer över lyssnaren med en varierad sångstil. Under rösten hör vi hennes man, Colin Laroche de Féline, och hans lättflytande elgitarr. Han har studerat afrikanskt gitarrspel i just Abidjan, där paret också träffades för första gången. Här får han sällskap av Elfenbenskustens egen gitarrvirtuos Pheni Le Magicien från bandet Zouglou Makers, men även en hög andra yngre musiker från den lokala scenen.

Musiken är mestadels uppåt, med drag av sydafrikansk och kongolesisk musik. Tam Sirs produktion äger en polerad yta men det stör inte nämnvärt på den lättlyssnade Couleur, som levererar dussinet vänliga låtar som kan finna många lyssnare. Varför inte bland Angélique Kidjos eller Youssou N’Dours fans?