Criolo

Dela den här recensionen:

Visst hade jag hört att han skulle vara bra, men inte visste jag att han är så här bra. På Criolos tredje album fortsätter han att jobba med ”riktiga” musiker (som på sitt andra album Nó na orelha). I början anlitade han mest dj:er och beat-makare, rap-artist som han är.
Rap och hiphop är fortfarande basen i hans musik, men det stannar inte där. I mitten av albumet byter låtarna plötsligt karaktär och Criolos musikaliska bredd blommar ut: inslag av samba, forró, soul, funk, afrobeat och reggae trycker på. Vibrerande musik där regionalt, nationellt och globalt kokas i samma gryta.
Han har ett mjukt intensivt driv i uttrycket, en slags innerlighet och känslighet i rösten som skiljer honom från mer traditionella rappares ofta råare uttryck. I Criolos fall blir det ett mer nyanserat sound. Inte alla vet att denna medelålders musiker från Sao Paolo också komponerar. Vissa låtar är helt från egen penna, resten ett samarbete med andra.
Bland andra Tulipa Ruiz gästspelar på Cartão de visita, Juçara Marçal på Fio de prumo (Padê onã) och Verôniça Ferriani på Fermento pra massa.
Criolo sjunger om det hårda livet i Brasilien, om konsumism, korruption, polisbrutalitet. Lyriken har filosofiskt djup vilket gör den ännu mer förtätad. Ingen lättviktare alls vi har att göra med här inte. Criolo är som inkarnationen av Brasiliens äldre och modernare musik i en och samma person. Som ett växthus där man planterar, korsbefruktar, odlar, skapar nytt och skördar.