Björn Meyer

Björn Meyer tycks helt ignorera det faktum att hans instrument är en elbas, eller åtminstone hur basinstrument brukar spelas. På denna soloskiva rör han sig gärna högt upp i tonomfånget, och lägger ibland samtidigt oerhört djupa toner längst ner i det sexsträngade instrumentets register. Meyer spelar små melodifraser här och där, men det som framför allt är i fokus här är klangerna. Ackorden sprider ut sig brett över strängarna, korta ostinaton loopas här och där, och ibland använder Meyer effekter så att det knappt ens hörs några anslag på strängarna. I några låtar är de faktiskt preparerade med magneter som helt förändrar ljudet.

Björn Meyer har i många sammanhang – som Bazar Blå, med oudspelaren Anouar Brahem och pianisten Nik Bärtschs band Ronin – visat sin särart och mångsidighet som musiker. Basen används sällan som just ett basinstrument i hans händer, och på Convergence är det draget till sin spets. Skivan är ett fascinerande exempel på just att det går att göra mycket mer med ett instrument än vad många kan föreställa sig, och Meyer är en mästare på detta. Samtidigt bjuder den på en dryg halvtimme riktigt vacker musik. En ypperlig kombination.