Keith Jarrett

Dela den här recensionen:

Det ömsesidiga beroendet mellan ECM och Keith Jarrett resulterade förra året i fem titlar om totalt tio cd. Av dem var hälften nyutgåvor av lp-skivor: som denna trippelbox med solokonserter från Bregenz och München, inspelade med fem dagars mellanrum 1981. Skillnaden mot senare års konserter är avsevärd. Under de första decennierna var Jarretts signum att spela helt improviserade set utan avbrott: en ansats som var mer kittlande än det tillrättalagda koncept konsertpubliken bjuds på i dag.
I sina bästa stunder blir de tidiga konserterna en gemensam färd in i det okända, där man aldrig riktigt vet vad som skall hända; i de sämre tar de knep pianisten använder sig av, när inspirationen tryter, överhanden. Samtidigt är Jarrett mästerlig på att hantera den dynamiska mångfald som krävs för att kunna fängsla lyssnaren under en så lång tid.
I denna box lyser Bregenz klarast: inte så förvånade eftersom den tidigt släpptes som enkel-cd. Här bjuds på såväl förflyttning som destination: sprudlande dansant glädje förenas med sökande och drama. De båda konserthalvorna från München är mer statiska: Jarrett stannar länge på samma plats, glömmer bort att han är på resa och tar sin tillflykt i färglöst atonala utmarker. Den sista kulminerar i ett tiominuters stönande plinke-plonk bland brädor och strängar: spännande och fascinerande, men också publikfriande i den visuella aspekt som alltid går förlorad på skiva. Som helhet en hörvärd box. Annars är det nog så att man, efter närmare fyrtio år i Jarretts sällskap, kan känna sig aningen mätt.