Don Cherry

Dela den här recensionen:

På julafton 1965 satte sig fyra musiker i en studio i New Jersey och spelade, men framförallt lyssnade på varandra. Don Cherry hade gått vidare från Ornette Colemans banbrytande kvartett. Det här var hans första egentliga inspelning i eget namn och dessutom på prestigebolaget Blue Note. I dag en klassiker som femtio år senare kommer i nyutgåva. Men om man väntar sig en ledare i de här två långa sviterna så letar man förgäves. Cherry spelar några fraser på kornetten, Ed Blackwell kommenterar med några rappa trumslag, tenorsaxofonisten Gato Barbieri sticker iväg på en fräsande soloräd, Henry Grimes fångar upp honom med några stadiga basgångar. Här finns ingen skillnad på solo eller komp, inte heller plats för uppblåsta egon. På så vis liknar den tidig New Orleans-jazz, där individen aldrig var viktigare än kollektivet. Frijazzen kritiserades för att vara svår och konstig, men i själva verket var den ju fullkomligt naturlig. Andas in, andas ut, andas in.