Rachel Baiman

Dela den här recensionen:

Amerikanska singer-songwriters finns det gott om, men knappast någon med samma tydliga politiska agenda som multiinstrumentalisten Rachel Baiman, vars far hemma i en förort till Chicago var medlem i Democratic Socialists of America.

När dottern sedermera fångades av samma politiska budskap som fadern och flyttade till Nashville kom hennes musik också att färgas av såväl hennes bakgrund som hennes egen övertygelse, och kom till uttryck i musik vars rötter ibland felaktigt förknippas med motsatsen till det hon står för. Det vill säga country. 

Common nation of sorrow, hennes fjärde album (det tredje om man inte räknar den egenutgivna debuten
Speakeasy man), är en fullödig resa genom tio låtar som berättar om den amerikanska kapitalismen. Men som inte bara uppmanar till resning och indirekt revolt, som i inledande Some strange notion, utan även kan handla om att kunna sörja en död ex-partner (Old flame) eller om hur det är att leva med en bipolär sjukdom (Lovers and leavers).

Det är genomgående starka texter med rejäl substans som Baiman framför med uttrycksfull sångröst, och där hennes eget spel på fiol och banjo får snyggt komp från gitarrer, mandolin, bas och trummor i en stil som blandar bluegrass, old time och folkmusik.

Det finns inte ett svagt nummer på albumet, som trots allvaret i texterna ändå uttrycker hopp och optimism. Och som till och med kan ha en lustfylld klang, som i två av de mest klatschiga sångerna här: Baimans lätt bearbetade version av John Hartfords Self-made man om den rikes hycklande arrogans och Old songs never die, en giftig kommentar till megaartister som säljer sina musikrättigheter.

Oavsett om man väljer att kalla Common nation of sorrow för ett protestalbum, en solidaritetsförklaring, ett antikapitalistiskt manifest eller bara country är det ett fenomenalt album som går rakt in i både hjärta och hjärna.