Ran Blake

Dela den här recensionen:

Chris Connor var en stor jazzsolist med sin storhetstid på 1950-talet. Hon gick bort 2009. Ran Blake är en amerikansk pianist som under åren blev god vän med Connor. Så därför är det kanske inte så konstigt att han nu kommer med en hyllningsskiva.
Connor var bland annat känd för sin smäktande röst. Därför är det lite intressant att merparten på denna skiva är instrumental med bara Blake på piano. Det är lågmält och vemodigt så det förslår. På vissa spår dyker dock franska sångerskan Laïka Fatien  upp på sång. Fast svårmodet och vemodigheten består. Att lyssna på den här skivan under en grådaskig decemberdag är en humörsänkare av stora mått.
Ricky Ford dyker upp på tenorsaxofon på två av spåren och då, speciellt i låten Moon ride, svänger det. Jag tycker att saxofonen och pianot harmonierar väl med varandra och saknar det på de övriga låtarna. Jag saknar också Connors röst, för Laïka lyckats inte komma riktigt nära trots att hon tydligt försöker.
Jag vet inte om det beror på årstiden men på det stora hela blir jag bara nedstämd av den här skivan. För all del lyckas den förmedla mig en känsla, men det är en känsla jag inte tycker om. Men fantaster av vemod har en ljuvlig stund framför sig.