Ses

Dela den här recensionen:

När man först ser omslaget på Ses (smeknamnet för den galiciska sångerskan Maria Xosé Silvar) nya skiva, där hon står med ärmlöst, svart linne, tatueringar, solglasögon och pojkaktig frisyr, är det lätt att tänka ”punkrock”. Men då bedrar man sig.
Visst finns det en rockare på plattan – Algo que me anime – men den är långt ifrån punk. Co xenio destrozado (Med krossad själ) bjuder också på två countrylåtar i högt tempo, dels den inledande, Dylan-inspirerade titellåten, dels Unha sombra de min och tre medryckande blueslåtar. Men det är det resterande, halva dussinet sånger som lyfter både mina ögonbryn och en redan rätt trevlig platta.
Ses, som svarar för all musik och alla texter som inte är traditionella, har skrivit fem sånger i traditionell hispanoamerikansk anda; mexikanska rancheras, en rumba, en långsam tango, framförd till smäktande pianoackompanjemang, och en argentisk milonga. Hennes röst är stark och engagerande och hon framför sångerna varmt och kärleksfullt och med en stark tro på traditionen.
Men det är den vackra balladen Una maña de setembro, som avslutar skivan, som jag först och främst återkommer till: ett enkelt arrangemang, akustisk gitarr och blockflöjt, några oväntade ackord och Ses rättframma, nakna framförande. Den visar bäst Ses styrka som både kompositör och artist.