Helena Wahlström Band

Dela den här recensionen:

Hennes låtar, som nog bör kallas sånger eller kompositioner, lägger grunden. Utifrån texterna och melodierna går hon sen vidare: med sin sång, sitt eget vokala uttryck, och dessutom släpps musikerna lösa. Helena Wahlström Band är ett bra namn, för det handlar om en musikalisk helhet.
Konstjazz? Slarvig genrebenämning, men vad passar bättre? Helena Wahlströms melodier placerar sig delvis i den melodiska jazzsången. Med det menar jag att delar av varje sång är väl jazz medan andra delar hamnar i ett ingenmansland mellan mer experimentell musikal och modernistisk opera. Hennes sång är teatral också, som om varje ton och ljud gestaltar något ur livet.
Ja, just ljud. Som när hon i inledande False field sjunger ordlöst – men inte som scat, inte alls som i jazz, utan Helena gräver fram ljud snarare än toner ur stämbanden i något slags filosofiskt grupp-orrspel med framför allt Naoko Sakata, piano, och Andreas Axelsson, trummor. Strax efter kommer Alexander Simm, gitarr, in och vill vara med han också. Mycket spännande med samspelet mellan Helenas röst = vokala instrument, Hannah Törnell Wettermarks flöjt och väl Otis Sandsjös saxofon i Parallell universe. Snart, i samma låt, börjar den ordlösa sången att glida i vacker samklang med Anton Blomgrens bas.
Och hela tiden växer musiken, för varje lyssning…