Julia Kent

Dela den här recensionen:

Cello är ett alldeles särskilt akustiskt instrument som ligger ytterst nära den mänskliga röstens omfång och möjligheter. Och mångas känslomässiga favorit. Listan är lång över populärmusiker som fått lust att plocka in en cello i ljudbilden och få ett lite seriösare sound. Det måste inte bli tårdrypande. Flera rytmiska cellor tillsammans kan ge en nästan chockerande stark effekt. Men oftast får cellon bidra till ett sorts vemod.
New York-musikern Julia Kent har spelat cello i många sammanhang, som medlem i rockiga grupper och som bakgrundmusiker på turnéer med till exempel Antony & The Johnsons. Hon har också en egen solokarriär och komponerar på cello och med ljudklipp i en egen lägenhetsstudio. Nu har en ny sådan cd släpps. Ingen tvekan om att hon kan skapa suggestiv stämningsmusik, ibland minimalistiskt vackert, ibland skräckinjagande som för mig ger associationer till filmer om Förintelsen och andra katastrofer. Inte konstigt att hennes musik ofta används i film och teater. Är man i rätt stämning själv erbjuder den här plattan på fantastisk minimalist musik. Är man inte på humör går det knappt att lyssna.