Anna Kruse

Dela den här recensionen:

Anna Kruse satte musik = försökte göra melodier till Edith Södergrans dikter. Men diktraderna har sin egen rytmik och så ojämna högerkanter att de inte låter sig förvandlas till sånger. Kruse måste skynda på eller dra ut på orden och ibland sjunga flera toner på samma vokal för att pappersdikterna något sånär ska rymmas i musiken.
Det är synd. För Anne Kruse sjunger så fint att det nog hade blivit både rytmiskt och melodiskt om orden gjort det möjligt. Också musikerna – bland andra Sissel Vera Pettersen, saxofon, Flemming Agerskov, trumpet, Nicholas Kingo, piano, och Lisbeth Diers, trummor – spelar i samklang med dikternas spröda, mörka, längtande budskap. Stilla och stämningsfullt, ibland mer jazzrytmiskt. Titlar som Farliga drömmar, Fångenskap, Offrets timme, Kväll och Skymning säger rätt väl vad Edith Södergran diktade om.
Recensionsvånda är ordet. Men jag har svårt för sånger som haltar. Kanske fungerar det bättre på scen, när Kruse sjunger direkt till mig i stället för att jag på skiva måste lyssna till henne? På skivan fungerar det bäst när sången i Den väntande själen + Skogssjön för några rader övergår till deklamation. Då blir det faktiskt mer både av dikt och musik.