Paco de Lucía

Dela den här recensionen:

Detta postuma album utkom så snart efter Paco de Lucías död i våras att jag tror att man kan utgå från att det är framställt i stort sett som han själv önskade. Inspelningarna gjordes mellan oktober 2012 och september 2013. Innehållet är ett antal populära traditionella andalusiska sånger, coplas, som Paco tolkar med gitarren. De senaste åren har flera flamencosångare gjort likadant, och Paco spelade i sin ungdom in ett album med sydamerikanska motsvarande melodier.
Pacos gitarr får på några spår sällskap av sång, från bland andra Estrella Morente och Parrita. Popflamencosångaren Parrita har aldrig låtit lika mycket flamenco som när han sjunger till Pacos gitarr. Pacos dotter Casilda berättar i texten på omslaget att dessa andalusiska sånger var Pacos första musikaliska kärlek, och att skivan blev ett återvändande till barndomen för honom. Rent musikaliskt kan man säga att inspelandet av dessa sånger, som sjungits så ofta av så många, blir en balansakt där en gitarrgud riskerar att banaliseras om han inte tillför något nytt till det redan så välkända. Paco klarar naturligtvis detta galant även om man märker att han begränsas av sammanhanget, jämfört med alla tidigare skivor med hans egna kompositioner.