Kathy Mattea

Dela den här recensionen:

Med förra skivan Coal gick Kathy Matteas musik in i en ny konstnärlig fas. Efter flera album i Nashvilles huvudfåra och några mer renodlade singer/songwriter-skivor återvände Kathy Mattea till gruvdistrikten i hemstaten West Virginia.
Calling me home är en fortsättning. Till akustiskt komp framför Kathy Mattea sånger av bland andra Jean Ritchie, Alice Gerrard och Hazel Dickens, alltså de emblematiska uttolkarna av det appalachiska gruvproletariatets erfarenheter.
Det är sånger om fattigdom, olyckor, miljöförstöring och (en möjligen paradoxal) hemlängtan. Arrangemangen är avskalade. Ibland hörs bara en förströdd gitarr eller en fiol med diskret rytmkomp. Men plötsligt gör Randy Kohrs ett pregnant inpass på dobro eller så släpps Stuart Duncan loss på mandolin eller sin fiddle, som för att ingjuta ett nytt hopp i det svarta.
Och a cappella-framförandet av Calling me home tillsammans med Tim Eriksen är svindlande vackert.