Buddy Miller

Buddy Miller – twanggitarrist extraordinaire och gudfader i Nashvilles myllrande americanamaffia – firar sin sjuttiofjärde födelsedag med att släppa sitt första soloalbum på femton år. Tolv låtar inspelade hemma i köket tillsammans med några av de finaste kompmusikerna som går att skaka fram för ett sådant här projekt: Fred Eltringham (trummor), Viktor Krauss (bas), Tim Lauer (diverse orglar och pianon), Steve Fishell (pedal steel) och Fats Kaplin (fiddle).

Och det börjar exakt så bra som man hade hoppats. Miller förvandlar Garnet Mimms sextiotalsdänga As long as I have you till en tungt stompigt pulserande högtidsstund. Systrarna McCrary färgar med feta gospelstämmor och allt är så opolerat och energiskt att det känns som att fastna i sirap när lugna You never really get over it tar över. Visserligen en finstämd låt i sin egen rätt, men ändå lite onödigt med den tvära inbromsningen när Miller lyckats skapa så fin glöd i strängarna. 

Det hela är dock symptomatiskt för fortsättningen av skivan. Buddy Miller blandar friskt mellan inkännande lågtempoballader och låtar med högre driv och intensitet. Personligen uppskattar jag det senare mer, men tycker ändå att blandningen bidrar till en hyggligt välbalanserad helhet (även om skivan gärna hade kunnat få innehålla ytterligare någon mer tempofylld låt).

Den som är bekant med Buddy Millers musikaliska universum – förutom egna album har han spelat in ett flertal med hustrun Julie samt medverkat i oräkneliga sammanhang – känner sig hemma även den här gången. Det är en välspelad mix av svängig country, känslofylld soul och skitig rock’n’roll där välbekanta namn som Emmylou Harris, Shawn Colvin, Jim Lauderdale, The War & Treaty, Lee Ann Womack, Ashley Monroe och Elizabeth Cook bidrar med stämningsfulla sånginsatser. 

På det här sjunde soloalbumet får vi möta den åldrade musikerns blick som ser tillbaka på ett liv som bestått av toppar och dalar. Det är texter om sår, förluster och ett liv som lämnar spår, men som säger att det går att fortsätta trots allt. Att det ibland är bättre att acceptera sina brister i stället för att försöka övervinna dem. Som i Losers’ celebration där Miller beskriver hur det uppstår en gemenskap i misslyckandet.

Till sist är dock allt förgängligt. I Not enough time to change rullar tiden obönhörligt på och dagarna blir till år. Medan Masterpiece in the sand beskriver hur människan bygger, skapar och försöker lämna avtryck, men tiden sköljer till slut bort allt. 

Buddy Miller har beskrivit sig som någon som försöker lyfta dem han spelar tillsammans med, som gärna låter strålkastarna lysa lite starkare på andra. Därför är det kanske inte så konstigt att den röda tråden i denna självbetitlade americanafest handlar om att det är relationerna som återstår när allt annat försvunnit. Till den älskade, till andra människor och till Gud.