Faustus

Dela den här recensionen:

Nära nog fem år efter deras första skiva kommer Faustus tillbaka med uppföljaren. Att det tagit lite tid beror huvudsakligen på att Faustus medlemmar varit upptagna med andra projekt: Benji Kirkpatrick (gitarr, mandola, sång) med Bellowhead och Seth Lakeman Band, Paul Sartin (fiol, oboe, cor anglais, sång) med Bellowhead och Belshazzar’s Feast, och Saul Rose (melodeon, sång) med Whapweasel och Jim Morays band.
Broken down gentlemen tar i princip vid där debutalbumet lämnade oss. Faustus står för väl presenterade engelska folksånger, framförda i luftiga, väl framförda arrangemang, där de tre medlemmarna varvar som ledsångare, med de andra två som harmoni- och stödsångare. De tre rösterna är väldigt olika, vilket gör att sångerna förblir intressanta efter flera genomlyssningar; Kirkpatricks röst är lite sträv, oskolad men rättfram; Rose är lite rundare, behaglig men lite mindre personlig; för detta korgossen Sartin har den skolade rösten, vilket ger en mycket speciell effekt när han sjunger mördarballader…
Det är just på de stämningsfullt suggestiva och mörka balladerna som Faustus, i mitt tycke, verkligen visar framfötterna, som på Banks of the Nile, sjungen av Kirkpatrick, och Captain’s apprentice och Og’s eye man, båda med sång av Sartin.
Alla tre är ypperliga musiker. De instrumentala passagerna – flera av dem komponerade av bandmedlemmarna själva – framförs med flärd och bravur. Arrangemangen är dessutom fräcka; det är märkligt hur stämningen kan skifta i en sång när Sartin lägger på en oboe eller cor anglais.
Det enda jag egentligen saknar är ett låtset som skulle ge rejält med luft under dessa musikers instrumentalvingar. Som de hade på debutskivan. Nja, kanske nästa gång.