Joona Toivanen Trio

Dela den här recensionen:

Den här albumet är något av det vackraste jag hört på länge. Efter det korta titelspåret och introt Both only som är som en lite trevande presentation av de medverkande följer albumets mest normala spår Enlightened – svängig groovejazz i något slags modal improvisation. Vackert, svängigt och lättlyssnat.

Sen bär det av in i något helt annat. Trummor och bas ligger oftast i förgrunden ganska torrt mixat med tydligt driv och förankring medan pianot ger sig av på undersökande utflykter i klanger och efterklang. Ömsom långt bort i svävande reverb, ömsom närmare, mer påträngande. 

I spåret Direction faller pusselbitarna på plats när pianot liksom letar, och finner, för att återigen förlora strofer från Miles Davis Flamenco sketches samtidigt som trummorna ligger i ett tydligt 4/4-beat och basen som en drone mitt i ljudbilden.

Det är otroligt vackert. Med detta som avstamp förlorar jag mig helt i resten av plattan som förmedlar bilder, atmosfärer och rum med ett slags drömmens logik. Musik som jag tror mig minnas men förmodligen aldrig hört förut. Är detta Kind of blue år 2022 – eller är det bara jag som minns fel? Har jag drömt alltihop?

”Som en kokong för lyssnaren att bosätta sig i”, enligt pressmeddelandet.

När skivan tar slut rycker jag till, reser mig upp … och flyttar in i kokongen igen.