Skivrecension

Bordeaux concert
Solopiano

Keith Jarrett

Bordeaux concert

Skivbolag: ECM/Naxos
Format: CD/2LP/DL släpps 29 sept
Recenserad av: Robin Skarin
Publicerad: 16 sep 2022

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Ännu en utgiven improviserad solokonsert av pianisten Keith Jarrett från hans sista Europaturné 2016, innan ett antal hjärnblödningar gjorde honom rörelsenedsatt i halva kroppen. Av de fem konserterna är hittills tre släppta på skiva, Munich och Budapest, och det skulle inte förvåna mig om resterande också släpps.

Ett typiskt öppningsspår – Part 1 är ett cirka tretton minuter långt böljande, sökande, multi-tonalt tonlandskap, ganska mörkt och spänningsbyggande. Sätter ut en ram som Part 2 zoomar in i. Här används färre motiv, och vi stannar kvar längre i varje rum. Part 3 påminner om passager i Kölnkonserten och det är givetvis denna som släppts som singel. Part 4 och 5 liknar stilmässigt Bremen eller Sun bear concerts, högern flyger ekvilibristiskt ovanför vänstern som stakar ut den harmoniska vägen. 4:an ett av de bättre spåren, låter typiskt som honom men fortfarande nytt och utforskande.

Sedan följer spontant komponerade sånger. I hans senare konserter hörs tydligt att han blivit bättre på att sluta spela när musiken ger en chans till det, i stället för att ligga still på ett ostinato, eller börja spela snabbt.

När Part 7 tar slut är jag nästan säker på att det ska komma en blues, vilket det också gör med Part 8. Häri ligger kanske den största förutsägbarheten i hans improvisationer – vi vet vilka ingredienser de innehåller, musikaliska element han är svag för, något som också är ”a bitch” för att använda hans egen terminologi.

Vidare glimtar det till av americana, ostinato och gospel, föredömligt korta spår och också ett eko av hans klassiker. Mycket lyriskt och melodiskt, det skapas mer fina låtar än extas som det ofta var tidigare. Avslutningen Part 13 är väldigt stark med ensamma melodiska partier över djupa basar, övertonerna svävar och krockar, en olycksbådande litania, likheter med La Scala som föregick hans CFS-diagnos på 1990-talet.

Formmässigt inget nytt, tretton improviserade spår utgivna i den ordning de spelades live, utförandet fortfarande väldigt skickligt men kanske hörs en viss ålderdom. Anslaget har med åren blivit lite hårdare, och jag tycker mig höra små darrningar i händerna från 71-åringen. En kvalitativt jämn konsert, jämfört med Munich inte lika höga toppar men betydligt mindre stampande blues.

Annonser