Xenia Kriisin

Dela den här recensionen:

Inte nog med att den gravida magen signalerar nedkomst vilken månad som helst. Nu släpper tidigare jazzsångerskan Xenia Kriisin sitt andra album och ger sig ut på vägarna. Musiken föds fram i tandem med trumslagaren Johan Hjalmarsson – ja, de är ett par – och 2013 års debutalbum Hymn hyllades starkt på många håll av kritikerkåren.
Även producenten Filip Leyman (Tempel, Trio Gordon, Anna von Hausswolff) är en viktig kugge i musikens tillblivelse. Hans meritlista skvallrar en hel del om varthän det barkar musikaliskt. Trolska och dova stämningar där det sakrala och religiöst tintade från debuten får nya nyanser. Instrumenteringen rymmer hackbräde, hammond, syntar, elgitarr och trummor. Xenia Kriisin sjunger starkare än någonsin och det finns stunder av blåtonad blues, soul eller gospel blott en knivsegg från det Knife-blänkande. Mariam Wallentin ligger också nära vid en jämförelse.
Delvis snabbare tempon men också mörkare stämningar på denna uppföljare från Xenia Kriisin. Ett genomgående tema är synd, bland annat inspirerat av ett biktbås Kriisin monterade upp i Ställbergs gruva i fjol. Det hela fungerar utan att det känns det minsta – ursäkta uttrycket – krystat.