Nuaia

Dela den här recensionen:

Nyligen släppte svensk-danska gruppen Nuaia sitt andra fullängdsalbum och det med en spelning på Fasching i Stockholm. Nuaias musik har ibland liknats vid Björk, Radiohead, David Sylvian och liknande. Till den listan skulle jag vilja lägga Portishead och då särskilt låten Roads.
Sofie Norlings sång är navet i musiken. Hennes variationsrika röst färdas mellan spröd och tunn till kraftfull och stark och hela tiden med mycket känsla och närvaro. Jag gillar också hennes skiftningar mellan att sjunga på ett vaggviseliknande sätt till att låta den färgas av soul och blues.
Runt denna röst ett lätt och luftigt komp bestående av Michala Østergaard-Nielsens meditativa trummor, slagverk och vibraphonette och Mika Forslings gitarr, elektronik, synt, tumpiano och det ganska nyligt uppfunna instrumentet hang.
Skivan är på det hela taget drömsk och experimentell, dock inte helt och hållet. Det finns flera spår som har ett taktfast trumkomp och känns mer ”traditionella”, det vill säga sådant som ens öron är mer vana vid att höra. Dessa har jag lättare att ta till mig än de spår som glider ut i surrealistiska ljudlandskap. För mig känns det sistnämnda lite segt och släpigt, men å andra sidan, kanske behövs det svårtillgängliga som en kontrast och utmaning för örat?