Xabi Aburruzaga

Från Baskien kommer denna skickliga diatoniskt dragspelande man och det är bara att buga och säga baskern av för en extraordinärt välproducerad, påhittig och varierad skiva med dragspelsmusik som bäst. 

Det påminner i viss mån om musik från närliggande Galicien, vilket innebär keltiskt möter spanska rytmer med rötter ännu längre söderut. Dock hävdas (på Wikipedia) att det baskiska durspelet trikitixa troligen har rötterna i Alperna men via Bilbao. Instrumentnamnet är onomatopoetiskt och beskriver rytmerna på en tamburin. Högst passande då mycket av musiken på detta album har samma intensitet som den i den syditalienska tarantellan, vilken ofta framförs på durspel och tamburin. Och nog finns här även sådant som låter flamenco. 

Albumet innehåller en mängd fina låtar och ju mer jag lyssnar desto fler favoriter blir det. Ezpatadantzari har tonartsbyte och en ganska enkel melodi, Porrusamba är en snabb samba och Piazzollari naturligtvis en argentinsk tango. 

Allt är perfekt framfört och arrangerat och Xabi Aburruzaga har hjälp av en hel mängd musiker på rytmer, fiol, gitarr, diverse blåsinstrument och ”pianoa”. Med mera. Trots mängden musiker är det tajt som ett femtioårigt storband, och liksom ett sådant ofta har gästsångare finns de med här också; temat på texterna är genomgående en önskan om fred. 

Mångfacetterat och svängigt men med en röd tråd som stavas trikitixa, durspel, och nämnas bör att att Xabi Aburruzagas spel är tekniskt skickligt men personligt, ofta snabbt men makalöst vackert. Lyssna exempelvis på den efter en stund lite jazziga Afreekaandango som även påminner om Carl Jularbos legendariska bergochdalbaneliknande bälgaspel.