Skivrecension

Bamanan
Modern musik från Mali Lira Gillar

Rokia Koné & Jacknife Lee

Bamanan

Skivbolag: Real World
Format: CD/LP/DL
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 18 feb 2022

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Först rösten. Angelägen, passionerad. Lite sträv, rik på melismer och glöd. Ingenting är halvhjärtat.

Sen orden. De många orden på hennes modersmål, bambara. Som besvärjelser, direkt från hjärtat; Rokia Koné arbetar med starka känslor.

Och så rytmerna. Drivande, medryckande. Intensiva och smittsamt dansanta, eller mer eftertänksamt böljande. Men konstant närvarande. Man tänker Salif Keita och griottradition, och man tänker Les Amazones d’Afrique och en modern attityd till afrikansk musiktradition.

Rokia Koné växte upp i södra Mali, där det antika kungariket Bamana hade sin vagga. Hela Konés släkt sjöng och hon tog till sig mormoderns sånger. Fortfarande ung flyttade Koné till Bamako och jobbade som bakgrundssångare åt kända artister, men blev snart nog själv en populär soloartist, och fick smeknamnet ”Bamakos ros”. Att hon blev erbjuden en plats i den kvinnliga supergruppen Les Amazones d’Afrique var bara naturligt.

Bamanan, Konés första skiva på skivbolaget Real World, har mycket gemensamt med nämnda amazoners musik, men Koné följer sin egen, om än parallella väg. Hon sjunger om egenmakt för kvinnor, social rättvisa, enighet och fred. Hon tar på sig griotens roll som rådgivare, men också som historiker, på sånger om Bamanarikets storhetstid, om bildandet av det maliska riket och om gamla seder och riter.

Den irländske producenten Garrett Jacknife Lee har arbetat med västerländska storheter, från U2 och REM till Taylor Smith via Neil Diamond och One Direction. Hans erfarenheter inom pop och rock har hjälpt honom att ge Konés musik en frigörande fräschör. Rytmerna har företräde i arrangemangen, i en blandning av programmerade och traditionella slagverk, uppbackade av bas, mandegitarr och hypnotiskt repetitiva syntslingor som både lyfter och stöttar Koné.

Lee har hittat den rätta balansen mellan ett traditionellt och ett modernt Mali. Så pass att kontrasten blir enorm när Konés röst får extra utrymme, ensam med ett piano, på den balladliknande N’yanyan. Det är bara ett av många lysande drag på en rik och minst sagt lysande skiva.

Annonser