Rolf Wikström

Dela den här recensionen:

Veteranen Rolf Wikströms första skiva på tio år är ett för honom rätt typiskt album. Skivan öppnar med Klass, klass, klass – en proggig rockrökare där artisten menar att allt egentligen kan kokas ner till frågan om klass. Låten handlar förstås om nutiden, där andra frågor fått överhanden, men den har också en resonans mot 1970-talet och proggen, som Rolf Wikström var en del av.

Vid sidan om några politiska låtar finns också livsbetraktelser, någon låt om att njuta av livet och några om förlorad kärlek. Här finns också en låt om coronan som mynnar ut i att ta det lugnt, smutta på sitt kaffe och luta sig tillbaka. Vad mer kan man göra?

De flesta låtarna vilar, som sig bör när det gäller Rolf Wikström, på solid bluesgrund. Tungt bluesrocksväng finns det i massor hos artisten och hans medmusiker. Och i centrum hörs Rolf Wikströms starka och engagerade röst. Inte alla låtarna övertygar, men det finns några guldkorn att bära med sig, som den existentiellt brännande Hela mitt liv.