Aly Keïta Trio

Balafon är ett instrument ofta brukat av den västafrikanska grioten. För er som kanske för första gången nyfiket bläddrar i Lira på Pressbyrån eller på biblioteket, och bara råkar på den här recensionen, kan jag berätta att en griot är den traditionella förmedlaren av sånger och muntliga traditioner på de breddgraderna.

Aly Keïta från Elfenbenskusten (sedermera Mali, och i dag Berlin) är son till en balafonspelande mandingo-griot. I familjeträdet finns, som ni kanske misstänker, storstjärnan Salif Keita. Aly Keïta är i dag att betrakta som något av en virtuos på instrumentet. Det går verkligen undan när hans händer börjar arbeta.

Keïta har hörts med bjässar som Trilok Gurtu, Joe Zawinul och Jan Garbarek, men även i Trio Ivoire och en annan trio kallad Keïta-Brönniman-Niggli, efter medlemmarnas efternamn. Och så gör han skivor i eget namn, som nya albumet Balafon evolution. Återigen i trioformatet.

Aly Keïta Trio är baserad i Keïtas nuvarande hemstad Berlin. Här har balafonmästaren sällskap av nederländske trummisen Marcel van Cleef och italienske elbasisten Roberto Badoglio. Internationellt så det förslår.

Instrumentalmusiken på skivan klingar glädjefyllt och godmodigt, där den blandar afrikanska rytmer, jazz, afropop, groove-orienterad elbas och polyfoniska promenader. Balafonen får det mesta av spotlighten, men de tre herrarna spelar som en enhet, på ett särskilt samspelt vis. Det är imponerande improvisationer och skarp musikalisk kommunikation.

På Mogo sobe blandas instrumentalmusiken upp med hjälp av Mariam Koné på sång, skivans enda vokala insats.