Chris Thile

Dela den här recensionen:

För hela tolv år sedan släppte mandolinvirtuosen Chris Thile en skiva med tolkningar av Bach, och nu återvänder han till konceptet och släpper volym två. Denna gång är det en partita i D-moll (BWV 1004), en sonat i C-dur (BWV 1005) och en partita i E-dur (BWV 1006) som förevigats på albumets femton spår. Styckena framförs helt och hållet på solomandolin – och även om mandolinen som bekant delar stämning med fiolen är instrumenten i de flesta avseenden vitt skilda.

Chris Thiles spel drar ofta åt det lite virtuosa hållet, men här är det samtidigt mycket smakfullt. Han närmar sig materialet på ett nytt sätt där mandolinens begränsningar och möjligheter får utnyttjas för att kanske framhäva något nytt i kompositionerna som ändå har några hundra år på nacken. Toner får klinga kvar på ett annat sätt än vad en fiol skulle tillåta, och plektrumhanden ger möjligheter till unika uttryck när det gäller klang och dynamik. Denna andra volym är helt enkelt en nytolkning av tre av Bachs verk som på samma gång blir imponerande, ögonöppnande och smakfullt virtuos.