Bach Jazz

Vad är det med Bachs musik som gör oss krassa ateister till fromma, gudfruktiga lamm med tårar i ögonen? Det är det jag först funderar på när jag lyssnar på trion Bach Jazz.  Kanske är det också det som Emil Carlsson Rinstad på piano, Magnus Bergström bas och Ola Winkler på trummor, forskar efter med uppföljaren till sin eminenta Bach Jazz från 2024.

Man tar vid där man slutade och ändrar inte på ett vinnande koncept: att avskalat, anspråkslöst men med en formidabel fingertoppskänsla, spänst och lekfullhet närgånget närma sig barockgigantens odödliga melodier. Åke Lintons ljudupptagning måste också prisas här, varje låt låter krispig och klar som en porlande vårbäck.

Att man fortsättningsvis även tar ut svängarna rejält, och jag är helt säker på att mästaren diggar där i sin himmel, är en härlig bonus. Experimentlustan är ju en av jazzens grundpelare. Att till exempel jazza upp sköra prelude BWV 855 från Das Wohltemperierte Klavier till något som skulle kunna passa som soundtrack till en agentfilm, och att lira den så kända adventskoralen Nun komm der Heiden Heiland (BWV 659) i sjutakt är oförskämt fräckt, så även att lira Buß und Reu (ur mäktiga Matteuspassionen) som en vaggvisa i folkton. Men ack vad skönt det lirar!

Albumet är så förbaskat svängigt och gudomligt vackert att det helt ärligt är svårt att hålla tårarna borta, jag får lust att gå ner på knä i andakt. Trion visar återigen hur Bachs musikuniversum faktiskt är ett jazzuniversum, där även en hopplöst förtappad syndare och jazzkatt som jag kanske kan nå frälsning och det eviga livet i Guds himmel.

Vi ser fram emot en Bach Jazz III.