Bill Evans

Ständigt denne Bill Evans. Live at The Village Vanguard 1961, i Köpenhamn 1964, i Montreaux 1968, Live i Paris 1972. Och helt nyligen, Live i Kongsberg 1970. Listan är oändlig. Den amerikanske pianisten upphör inte att fascinera. Utgrävningarna fortgår.

Han var förstås en vidunderlig pianist med ett enormt inflytande, från tiden med Miles Davis och klassikeralbumet Kind of blue och fram till sin död 1980. Hans första egna trio skulle också bli en klassiker, med trummisen Paul Motian och basfenomenet Scott LaFaro. De spelade in två studioalbum och två liveskivor och sen dog LaFaro i en bilolycka. Evans skakades i grunden.

Här är Evans fyra år senare, i London i mars 1965, på besök hos BBC i samband med ett längre engagemang på jazzklubben Ronnie Scott’s. Hans nya trio har Chuck Israels på bas och Larry Bunker på trummor. Chuck och Larry har det skönt i London, de är väl samspelta och London är kul om än inte New York.

Evans hänger nästan uteslutande på rummet med sin hustru Ellaine och deras heroin. Bland folk är han korrekt, svarar på frågor, men också introvert.

Det är på scen det händer stora ting. Den här kvällen gästar de tv-showen Jazz 625, syftande på kanalens sändningsfrekvens på UHF-bandet. Här presenteras brittiska och amerikanska jazzartister för tv-publiken. Presentatören är jazztrumpetaren Humphrey Littleton, en mycket tidstrogen herre som inte gör mycket för att dölja sin beundran för de amerikanska kollegerna och sin aversion mot elektriska gitarrer och annat sattyg. Det är en underhållande tidsbild.

Trion spelar två halvtimmeslånga set, som sedan sänds av BBC i två avsnitt senare samma år. Det är möjligen Bill Evans trio som allra bäst, i den här sättningen hursomhelst. ”We were damn near perfect at BBC,” säger Chuck Israels som intervjuats för den här utgåvan.

Här finns Come rain or come shine, Elsa, Summertime, My foolish heart, Miles Davis Nardis, Someday my prince will come, Waltz for Debby, totalt sexton nummer.

Det finns en hake, och det är inte att inspelningen här saknar bild. Nej, haken är att både bas och piano då och då drabbas av distorsion och ljudet grusas. I övrigt är upptagningen bra, väl balanserad.

Det är en fråga för den enskilde Evans-älskaren om musikens sällsynt höga kvalitet väger upp denna störning. Om man föreställer sig att man i en stuga vid havet en kväll 1965 rattar in nån obskyr kanal på långvåg och hittar det här så skulle jag säga att svaret är ja.