Ola Sandström

Dela den här recensionen:

En pandemiproduktion från det oförglömliga året 2020, ”botemedel mot mörker och inlåsning” erbjuds med skivan Aska. Huvudperson är sångaren, kompositören och gitarristen Ola Sandström. Därtill slagverkaren Petter Berndalen som har fingrarna med i det mesta som händer i Norden. Här spelar han, hans studio har använts och Playing With Music är hans skivbolag, men han låter Ola Sandström lysa med sin innerliga, varma röst och sina fyndiga arrangemang.

I en tid då många blivit aska och många sörjer, har dessa musiker vågat börja med Bellmans vaggvisa till en levande son, Lilla Charles sov sött i frid, skriven 1787 då sonen Elis dött i en virussjukdom. Ola sjunger med Lisa Östergren mjukt och längre in i visan allt tystare för barnet som håller på att somna: ”Bäst man andas gott och glatt, så lägges man på båren.” Kanske även andra som känner sig spröda i sorg behöver försiktighet.

Spår två handlar om en gammal, sjuk man i tankar. Pär-Ola Landins bas och Lisa Långbackas dragspel knarrar. Ensemblen är fantastisk: Lisa Rydberg (fiol), Helene Norrman (dobro) och Jonas Östholm (piano) måste också nämnas. Därmed är vi redan inne på skivans Karin Boye-sånger. Klassikern Ja visst gör det ont har många känt sig kallade att tonsätta. Sandström tar fasta på tveksamheten och rädslan inför förvandlingen, och denna variant kan nog bli en klassiker. Men jag skulle önska större dynamik i framförandet, som när trädets knoppar brister i jubel. Även i Nattens djupa violoncell slungar Boye mörkt jubel över vidderna, det kunde framföras kraftfullt. Karin Boye var också en stygg flicka. ”Här vill jag stridande stå i den stora heliga kampens mitt”, säger hon i Jag är född i en stad.

Titelspåret Aska är en vacker, instrumental polska, berikad av fiolen. Lisa Rydberg går också fina om­vägar kring texten i Vägen hem. Vid orden om att luta sin varma kind mot en obarmhärtig sten, tänker man gärna på stenen där man fann Karin 1941. Men dikten trycktes 1924. Tyvärr står hennes död ofta i vägen för tolkningen av hennes poesi. Hon var 41 när hon dog, inget barn.

Avslutningen Idyll är i alla fall en stor, tröstande dikt om kärlek i vardagen. Helt rätt att tolka den med ömsinthet: ”Var inte rädd: i vardagens innersta, i allt livs hjärta, brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg.”