Robert Glasper Experiment

Dela den här recensionen:

”Rap minus lies = hiphop” står det på t-shirten på en av de tecknade figurerna på skivomslaget. Där någonstans finns kärnan i det som är Robert Glasper Experiments hela inställning. Vad är hiphop? Vad är r&b? Vad är soul? Och: vad är jazz?
Gruppen har fått många beundrare men också många belackare. Hur kan de få gå loss på Miles Davis arkiv och hur kan de få spela på jazzklubbar? När musiken fastnar i en rondell och går på tomgång förstår jag kritiken, men oftast finner de en kreativ väg framåt. Bandet är över hela kartan samtidigt; det rör sig inåt mitten OCH utåt kanterna. Letar sig intuitivt fram till nya kringfarter förbi gamla väghinder.
På nya albumet väljer Robert Glasper Experiment ett delvis nytt tillvägagångssätt. För första gången har bandet komponerat och producerat materialet tillsammans, som en sammansvetsad grupp. Några gästspelande vokalister förekommer inte heller. Två covers blir det i alla fall. Herbie Hancocks Tell me a bedtime story är lika mycket pop eller soul som det är något som skulle kunna kallas jazz. Och att de ger sig på den ”väldigt brittiska synthesizergruppen” Human Leagues låt Human i en ny-soul-version verkar inte ha något ironiskt drag över huvud taget. Detta är en grupp som skiter i genregränser, det är uppenbart.