Franska Trion

Dela den här recensionen:

Franska Trions elfte skiva börjar – naturligtvis – med stilla pianoklink. Ett klink som mest får agera kuliss när Matti Ollikainen sedan drar igång en tirad om allt det besvärliga i livet. Allt dör. Haven, skogarna. Männen i kostym är onda. Man vill mest bara dö. Klinket får sällskap av taggiga gitarrer och fullt ös. Det är besvärligt. Att lyssna, att ta in, att tolka. Vad är det han vill säga? Är det Matti själv eller är det kvinnan i sången som mest vill dö?

För, precis som det beskrivs i förhandstexten, är detta ”tio mollstämda låtar” som både text- och musikmässigt ligger helt i linje med titeln på Ollikainens kommande bok – Trasiga tankar. Det är världsmästerskap i dysterkvist där de tio spåren gör allt annat än att ligga sked med varandra. I stället kränger de genremässigt över en aggressivt svårgreppbar rymd. Pianot må vara navet, men runt dess ömsom skavande ömsom smekande toner minglar bistra gitarrer, stökiga trummor, kabaretsväng, tex mex-trumpeter, galna cirkuskaruseller och dixielandblås. Och överallt Ollikainens kantigt formulerade och pratsjungna berättelser. Angeläget, motvalsande, argt, uppsluppet, uppgivet och … ja, trasigt.

Roligast är kanske ändå det faktum att Du och jag och ditt mörker känns som en bortglömd Lustans Lakejer-låt, men vi säger att det mest är en udda tillfällighet som ytterligare gör Är det konstigt? till en snudd på unikt krävande upplevelse. På både gott och ont.