Emily Scott Robinson

Emily Scott Robinson spelade in sin nya skiva Appalachia på fem dagar i våras, i en kyrka vid Hudson River som byggts om till studio. Hon säger själv att miljön satte igång komponerandet och visst ger musiken en känsla av stillhet och en naturens egen värdighet. Det är lågmäld musik där sångerskans akustiska gitarr och Duncan Wickels fiol och cello skapar en vackert avklarnad instrumental bild.

Lyriskt är Appalachia Emily Scott Robinsons personligaste skiva. Time traveler ger en gripande skildring av mormoderns sista tid, där hon återupplevde tidigare delar av sitt liv, men sången tar också upp mormoderns mentalsjukdom och ”a darkness in our DNA”. Hymn for the unholy tolkar sångerskans skilsmässa i ljuset av oväntade händelser under en snöstorm vid nyåret. De appalachiska stormarna ger också ramen för titelspåret, en fin skildring av civilsamhällets gemenskap i kristider. Men Emily Scott Robinson visar även sin kritiska sida i Dirtbag saloon, ett country-anthem om gentrifiering av Mellanvästern där arbetarbostäderna rivs för nybyggen där de gamla invånarna inte har råd att bo. Och även om jämförelsen haltar får jag en känsla av Woody Guthries Dust bowl ballads i bilden av alla som tvingas flytta.

I övrigt märks en ny version av The time for flowers som under pandemin gav hopp och tröst, inte minst till John Prines efterlevande som då knöt Emily Scott Robinson till sitt bolag Oh Boy. Det enda spåret som Emily Scott Robinson inte skrivit själv är The water is wide, en engelsk folkballad med rustikt vemodig fiol och duettsång av Duncan Wickel.

Appalachia är Emily Scott Robinsons femte skiva. De bildar en sammanhängande fris över det pågående livet i ”the America the Interstate left behind” för att citera en rad från Westward bound på Traveling mercies. Den nya skivan understryker i hur hög grad sångerskan själv är en del av detta liv. Hon är mer än en lyhörd iakttagare och uttolkare. Och en av vår tids främsta låtskrivare och artister.