Karl Olandersson

Dela den här recensionen:

Snygg, slick och stundtals mycket läcker storbandsjazz, eller kanske triojazz med storbandspower. Karl Olandersson hör sedan länge till landets främsta trumpetare, flitigt efterfrågad också utanför jazzen.
Mest anmärkningsvärt här är kanske den höga kvaliteten på Olanderssons egna alster, sex nummer av tio. Det är kompositioner med idé och karaktär, vackra melodilinjer och härliga ackordgångar för de många lysande solisterna.
Jag är dock på vippen att köra av vägen i höjd med Sollebrunn när jag första gången lyssnar på plattan i bilen; Olandersson smyger igång smålyriskt och stilla och efter en kort stund hugger brasset till med en stöt skarp som en skalpell. Jag håller arrangören och altsaxofonisten Klas Lindquist ansvarig för den.
Arrangemangen är överhuvudtaget förstklassiga, inte minst Lindquists då. På den här plattan finns ingen miss–klang, inte en antydan till defekt. Olandersson och medproducenten, basisten Martin Sjöstedt, jobbar inte så.
Om man ska lyfta fram någon av de många fina solisterna här blir det kanske Andreas Gidlunds tenorsax på titelspåret, och Klas Lindquist och Olandersson själv på avslutande Darn that dream.
Karl Olandersson sjunger också på ett par spår, i Chet Bakers anda, mjukt och lite sårbart. Inte alls i klass med trumpetspelet dock. Den här musiken är förstås inte heller i övrigt omedveten om sin tradition, men står ledigt här och nu, sneglar inte bakåt.