Désirée Saarela

Dela den här recensionen:

Finlandssvenska folksångerskan och singer-songwritern Désirée Saarela presenterar en skiva med sånger inspirerade av konstnärer. Det är redan hennes nionde album i ordningen, men innebär premiär för musik med konstnärernas tankar och idéer som utgångspunkt för skapandet.

Annanland är en intim liten skiva, med ett avskalat och egenartat uttryck. Désirée Saarela kan blanda svenska och engelska om vartannat; plötsligt växlar hon mitt i en fras. Som om språken bara utgjorde olika färgskalor på hennes låtskrivarpalett. Så har hon också sin bas i Pedersöre, en tvåspråkig kommun i Svenska Österbotten i Finland, där svenska talas som majoritetsspråk (89 %) och finska agerar minoritetsspråk (8,5 %).

Startskottet till Annanland kom via inspiration från Vincent van Goghs målningar. Désirée Saarela kunde höra musik när hon betraktade dem, och den här skivans första frö var sått. Flera av sångerna på skivan är skrivna i Wien, där hon kunde komma närmare konstnärernas miljöer.

När hon så gav sig hän åt Tove Jansson var det som att en glödlampa tändes och låtskrivarverkstaden förvandlades till en gränslös ateljé. ”And in some way Tove Jansson made me brave enough to call myself konstnär,” som Désirée Saarela uttrycker det på ett vis som även speglar hennes bruk av orden i musiken.

Konstnärer som Klimt, Chagall och Schiele får sånger uppkallade efter sig, och Saarela håller hela tiden musiken nedtonad. Ofta hör vi mest en naken aktustisk gitarr. Här finns inga överlastade lager av färg på färg, men ej heller någon Klimtsk guldkant.