! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Acid folk

Tea And Symphony

An asylum for the musically insane / Jo sago

Skivbolag: Cherry Red
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 10 apr 2016

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Tea And Symphonys karriär var relativt kort och ganska intensiv. Mellan 1968 och 1971 levererade de sin distinkta form av progressiv folkmusik, med inslag av folk, jugband, music hall, skiffle, ragtime, avantgarde, pop och rock. Från början var de något i stil med Marc Bolans hippiegrupp T Rex och lekte med keltiska influenser, lite som Roy Harper och Led Zeppelin på sitt akustiska album III. Deras väldigt personliga, eklektiska sound, deras teatraliska scenframträndanden och en sångare som lät som en släkting till Familys Roger Chapman och Kevin Coyne, bidrog till att de fick ett skivkontrakt med EMI:s progressiva etikett Harvest.
Debuten An asulym for the musically insane (1968) betraktas numera som en kultklassiker. Trion Jef Daw (gitarr, flöjt, slagverk, bas, sång), James Langston (sång, gitarr, kazoo, slagverk, munspel, bas) och Nigel Phillips (slagverk, piano, blockflöjt, mandolin, orgel, piano, cembalo, sång) skapar ett organiserat kaos som snabbt växlar mellan stilar. Redan på öppningsspåret Armchair theatre har man swing-mellanspel och kyrklig stämsång. Feel how so cool the wind har T Rex ande svävande över sig. Därför kommer de två mer traditionella bluesspåren som lite av en överraskning: den elektriska The Come on, med medlemmar från banden Locomotive och Bakerloo, och den härligt svängiga, akustiska jazzbluesen Travellin’ shoes.
Gruppens andra lp var uppdelad i två skilda delar: konceptspåret Jo sago, på första sidan, medan andra sidan var en mer normal samling sånger. Jo sago var en utveckling av medlemmarnas teaterintresse och beskrivs som ”a play in music” (en sång- och dialogcykel). Den handlar om en ung, svart västindisk jazzmusiker i Birmingham i början av 70-talet och behandlar bland annat rasrelationer, vilket gör den aktuell även i dag.
De sju sångerna på skivans andra halva visar upp en mer rockorienterad attityd hos Tea And Symphony. Men kompositionerna är lika personligt okonventionella som de på An asylum for the musically insane, om än med en rockigare attityd.
An asylum for the musically insane och Jo sago är två unika skivor från etiketten Harvests katalog. Något liknande lär aldrig spelas in igen, på gott och ont. För Tea And Symphonys galna stil är inte var mans fatabur, men de är onekligen en roande och annorlunda upplevelse.

Annonser