Amazonas

Dela den här recensionen:

Till sitt tredje album har gruppen Amazonas bytt från en numera välkänd sångerska, Sarah Riedel, till en för mig helt okänd sångerska, Karin Verbaan. Eller titeln bör kanske hellre vara vokalist eller det ännu vidare begreppet röst. För hon nynnar sig in i mitt hjärta, får mig att småle och skratta.
Just nynnar: Karin Verbaan är både sångerska och en vokal instrumentalist. Hon spelar med rösten, sjunger ordlösa tonslingor i duett med Thomas Gustafssons saxofon, ibland unisont men oftast spelar/sjunger tonerna med eller mot varann. Fint och vackert, någon gång bräker och spräcker saxofonen eller promenerar iväg med tonerna.
Så plötsligt kan Karin Verbaan sjunga – ropa – tjoa – till spontant och lekfullt, börja tjattra och tralla. Ur tonerna växer ord = sånger, som ibland sjungs på engelska men hellre på svenska. Det låter som om hon inte pratar men sjunger för sig själv. Lekfullheten och humorn antyds redan i sångtitlarna, som Jag tänker inte säga nåt, Ytterst lite frihet och Fågelsången låter illa.
Hur mycket och vad är improviserat? Omöjligt att höra. Hur förbestämda är melodierna? Också svårt att veta. Melodierna låter så preliminära att det ska bli kul att höra Amazonas på scen, för det måste jag göra, och jämföra. Orden plus musiken ger känslan av en poesi- och jazzperformance.
Karin Verbaans röstekvilibrism är så häpnadsväckande att det dröjer några spelningar, ursäkta, innan jag också börjar lyssna på rytmsektionen: Annika Törnqvists bubblande – ja, kikskrattande – elbas och Anders Kjellbergs, låt säga, dansanta marschrytmer. De bubblar nästan funkigt tajt ihop – intensivt men inte tufft, rytmiskt men ändå stilla.