Ben Monder

Dela den här recensionen:

Min fascination för gitarristen Ben Monder började med skivorna Excavation och Oceana, två skivor enligt mig helt utan motsvarighet i denna värld. Ben Monder visar här att han är en av jazzens mest intressanta kompositörer med förmåga att skriva allt från tolvtonsteknik och kanon, till solostycken, gärna tio minuter långa, av sällsynt melodisk och harmonisk kvalitet. Grunden i dessa solostycken består vanligtvis av ett unikt plockande av mystiska klanger man tidigare aldrig hört maken till.
Därför är mina förväntningar på hans första skiva på ECM under eget namn inget annat än skyhöga. Amorphae var först tänkt som en duoskiva mellan Ben Monder och Paul Motian. Men efter Motians bortgång 2011 har de nu valt att komplettera dessa duoinspelningar med nya tillsammans med Pete Rende på synthesizer och Andrew Cyrille på trummor.
Amorphae är med sina svårdechiffrerade titlar och korta presstext lika sluten och hemlighetsfull som tidigare skivor. Men utöver det är det ändå något annat (med undantag för Tumid Cenobite som i sitt plock och melodispel i viss mån kan anses blicka tillbaka på tidigare alster). Amorphae är en mycket lugnare skiva, mer nedtonad, flytande och atmosfärisk. Monder har mer reverb än tidigare och använder sig genomgående av volympedal. Det är snyggt och effektfullt; deras version av Rodgers & Hammersteins Oh, what a beautful mornin’ tillhör skivans absoluta höjdpunkter.
Men anledningarna till varför jag en gång i tiden räknade Ben Monder som en av mina stora favoriter är här inte närvarande på samma sätt som innan. Och det tycker jag är synd helt klart.